Jag började 2018 med att nästan dö.

Jag hade inte sovit på flera nätter, jag kunde inte äta. Jag såg saker, jag hörde saker, hallucinationer. Jag var så rädd, så himla rädd. Jag försökte sova med ögonmask,  men då såg jag insikter krypa innanför mina ögonlock. Jag satt hos min terapeut och grät, jag var desperat. Jag sa att jag hellre dör än att gå igenom en sån natt igen.  Han bokade en läkartid åt mig, besök skulle vara två veckor senare. Jag tror jag skrattade för att det var så bisarrt. När jag skulle gå så sa han att vi ses på onsdag, jag svarade "förhoppningsvis". Jag visste inte då, eller så gjorde jag det nånstans inuti.  


Hur som helst. När natten kom var jag ensam, förtvivlad och rädd. Jag visste att jag inte skulle överleva natten, jag visste att antingen var det dom eller jag. Jag valde det senare. Jag var på väg in i en psykos. Jag minns inte så mycket. Klockan var 05.30 när jag kollade på mobilen nästa gång. Det fanns blod överallt. Mamma skulle komma hem 06. Jag är säker på att jag inte hade levt nu om hon inte gjorde det. Hon körde mig till akuten. Jag minns inget. Hon berättade för mig att det enda jag sa på vägen dit var "förlåt", "förlåt för att jag alltid gör dig besviken".  


Väl där bestäms det att det inte går att sy mig hos ortopeden. Så jag förbereds för operation hos kirurgen. Jag minns inget där emellan. Mamma kunde inte stanna kvar hos mig längre, men pappa var på väg dit. Jag var helt ensam, jag har aldrig varit så ensam och ledsen som när jag sövdes ner med en sjuksköterskas hand i min istället för min familjs. Min syster kunde inte komma. Pappa hann inte. När jag vaknar har jag gips på armen. Jag får veta att jag hade skurit ner till skelettet. Muskler och senor låg blottade. Sju centimeter rakt ner. Jag är glad att jag kan använda min arm, och att jag inte har nån känsel kvar runt omkring ärret gör inget, inte när jag vet vad jag kunde förlorat. 


Jag ljög för alla på sjukhuset, för mamma och pappa. Jag ljög på psykakuten. Jag sa att det var en självskada som gått överstyr. Jag vet inte om dom trodde mig, men så länge jag inte sa nåt så kunde de inte tvinga mig att vara kvar. 


När jag sen skulle till min terapeut tre dagar senare så tänkte jag att jag klarat mig förbi inläggning. Jag skulle vara ärlig bestämde jag mig för, för då kunde jag få hjälp. Jag var ärlig. Jag sa att jag ångrade att jag inte dog, för skuggorna förföljer mig. Men jag ville inte prata om dom. Läkare kallads in. Det bedömdes att jag var alldeles paranoid och en stor fara för mig själv. Jag skrek när hon skrev vårdintyget. I två veckor var jag inlåst. Jag skrev ut mig själv så fort jag kunde. 


Under tiden som jag var inlagd hände det massor. Jag mötte många fina människor, speciellt en äldre kvinna, hon var där på grund utav en överdos. Hon verkade som avdelningens lilla mamma. Superrar! När jag var ledsen kom hon med glass åt mig, hon fixade en myskväll med godis och läsk i allrummet. Skickade ett sms till mig och frågade om jag ville komma ut, jag blev så rörd att jag började gråta. 


Jag tog droger där inne, hade en incident med en medpatient, den historien drar jag en annan gång.  


Jag skadade mig själv ganska illa vid ett tillfälle, och jag vägrade låta dom sy mig. Så jag blev bältad och fasthållen av ordningsvakter, tvånginjecerad med lugnande, samtidigt som jag motstridigt blev sydd.  När jag skrev ut mig hann det gå tre dagar innan jag skadade mig väldigt allvarligt igen. 


Jag valde själv att ta mig till akuten, men det tog så lång tid och jag försökte gå hem flera gånger. Men dom hotade med att jag med stor sannolikhet skulle behöva amputera mitt ben ifall jag drog på mig en infektion. Så jag stannade. De ville göra ytterligare en operation, men jag tjatade och bad läkaren att testa med bedövning först, och trots att det gjorde ganska ont så klarade jag av det. Jag hade skurit bort fettvävnad, så det blev som ett hål i benet, och där kunde man inte sy. Så jag har snällt fått ta mig till ortopeden minst en gång i veckan för att lägga om såret. Det är lite mer än två månader sedan nu, och såret är inte läkt än. 


Nån gång, jag vet inte när; så kommer mitt självskadebeteende att bli min död. Jag vet det. Folk runt omkring mig vet det också. Min syster sa att hon går och väntar på den dagen.  Det gör mig ledsen att jag påverkar folk runt mig så mycket, men ingen vore gladare än jag ifall jag bara fick dö, det är den tragiska sanningen. Det är min hemlighet. Jag spelar så bra teater, men jag har alltid en dödslängtan, hur mycket jag än skrattar så är jag död på insidan. 



(null)

(null)

Allmänt | | Kommentera |
Upp