Artonde i första tvåtusenfemton
Jag känner mig som allas lilla extra mamma som måste hålla koll på alla i min närhet. När jag går och lägger mig tänker jag att jag måste checka alla som behöver checkas snarast, och kan inte sova. Ingen checkar mig. Jag måste skriva till min syster för att hålla vår vänskap vid liv pga allt kaos som hänt, jag vet att om jag inte gör det kommer allt att dö ut, fort.
Jag har ingen motivation eller ork. Jag är inte ens glad, jag spelar. Sen lovet var slut har vi fått ca 7 uppgifter, jag har inte gjort en enda. Jag har så mycket ångest, och ännu märker jag inget av medicinen.
Just det, jag har drömt om mitt ex igen, det är två gånger nu. Båda drömmarna har involverat att vi måste snacka, prata ut. Usch.
Vad fan ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Och hur fan ska jag hinna ikapp med all skit jag lyckats hamna back med denna veckan? Skjut mig, på riktigt. Aja, ska försöka sova och imorgon ska jag göra det jag alltid gör, skita i mig själv och checka alla andra, för jag vet att dom behöver mig nu, fast jag behöver dom också.