Tionde i första tvåtusenfemton
Jag kan inte ens läsa om ätstörningar. Kan inte läsa om folk som spyr.
Blir så jävla triggad.
Imorgon ska jag hämta ut mina nya antidepressiva. Jag slutade med sertralin i somras, och imorgon börjar jag med fluoxetin. Läste något om viktnedgång med dessa tabletter, låter väldigt bra. Jag har inte berättat för någon att jag börjar igen, för hade dom brytt sig hade dom frågat. Ibland blir jag så triggad och då saknar jag min ätstörning, som under en stor del av mitt liv, var min bästa vän. Fanfanfan
Det är mycket nu. Med skola och betyghets, jag måste vara en duktig flicka och få bra betyg. Jag måste må bra för att annars är jag svag. Jag måste ha tid med vänner och familj och fritidsintressen. Mamma brukar kalla mig lat. Jag sitter snart i styrelsen för RFSL, jag är ordförende i ungdomsfullmäktige, är med i ungdom mot rasism, F!s ungdomsparti, Sveriges ungdomsråd och Amnesty och elevrådet och L&V gruppen i skolan. Ibland undrar jag hur folk har tid. För jag har ingen tid för mig själv. Bara fuck you.
Folk vill att jag ska ta hänsyn till hur de mår och hur de prioriterar medan ingen gör detsamma för mig. Jag har det skittufft just nu, jag är i en hemsk svacka, och ändå bara antar dom att jag kan göra tid, att jag kan prioritera om. Men ingen jävel frågar mig hur jag mår. Om dom någon gång gör det, då ljuger jag, det värsta är att dom oftast låter mig ljuga, dom tror på mig, att jag mår bra. Det gör jag inte, ni känner mig bättre och fuck you för att ni inte ser igen min fasad, verkligen, fuck you på riktigt. Spyspyspy.