Verklighetsflykt

Välkommen till den rörigaste texten du kommer läsa på länge, men jag kommer inte sluta skriva förrän mitt huvud är tomt, jag kanske aldrig slutar. 

Det var längesedan jag skrev här, men jag har ett omättligt begär efter att få det ut ur mitt system, få skriva allt jag tänker men som ingen vill höra, som jag inte kan säga med ord. Jag skrev här en gång att det var ett helvetestställe, psyk. Jag hade då varit inlagd en gång, efter ett allvarligt suicidförsök, en vecka på bupakuten, jag var femton, jag ville aldrig mer tillbaka. Idag är jag tjugo och har varit inlagd vid två tillfällen i vår och sommar. Jag är fortfarande av åsikten "aldrig mer", men jag vet att man aldrig ska säga aldrig, men jag kan väl få känna så ändå. Vuxenpsyk är en helt annan grej än barnpsyk, jag ska inte gå in på detaljer men bägge är vidrigt. 

Det är kränkande att behöva tas mot sin vilja till ett ställde där man inte vill vara. Första gången, när jag var femton så blev jag transporterad med polis. Andra gången, i början av maj så blev jag också transporterad av polis, med handfängsel och överdrivet våld. 

Jag har märken i väggen.  

Mamma hade larmat efter att jag haft ett många timmar långt hysteriskt sammanbrott. Det var overkligt, jag skrek i panik, jag skrek av ångest, dagen efter att jag fyllde tjugo. Jag kommer aldrig att glömma det. Men min vistelse på sjukhuset varade bara två och en halv dag, jag var där "frivilligt", för om jag vägrade så skulle jag bli tvångsvårdad, och det ser finare ut i journalen att inte bli det, och det blir mindre pappersarbete också. Det gjorde att jag kunde komma ut snabbt, och jag är tacksam för det. En del av den tiden hade jag rött vak, det innebär att någon är med dig varje sekund, håller uppsikt över dig för att du inte ska kunna skada dig själv. Så fort vaket släpptes så rispade jag mig med en nyckel till värdeskåpet i mitt rum. Ingen brydde sig, inte jag heller. 

Jag ska förklara varför: 

Mitt Självskadande började när jag var ungefär tolv, små sår, rispor och brännmärken, ingenting som var uppenbara självskador, ingen visste, och det hände inte så ofta. Något år gick, jag började att skära mig, med rakbladen från rakhyvlar, ytligt och jag tror inte att det finns några ärr från den tiden under min nu så skadade hud. Det gick ytterligare ett tag, månader bara, sedan fick jag tag i gamla rakblad, riktiga rakblad. Jag skar mig blodig flera gånger om dagen, djupare än förut men höll mig till det, i flera år. Dom ärren syns, jag levde med dom i några år då jag lyckades hålla upp med mitt beroende, för det är vad det är, ett beroende. 

Nu, är jag tjugo. Jag skadar mig varje dag, förlåt, men det här är ingen solskenshistoria. Varje dag. Det är djupare än nånsin, och även om mina tidigare ärr alltid kommer finnas där så var dom inte så synliga som dessa är och kommer att vara. Jag kommer aldrig leva normalt igen. Varje kväll riskerar jag att göra permanenta nervskador. Varje kväll, så riskerar jag att skära in i vener, och jag älskar det. Min läkare och behandlare berättar för mig att jag leker med mitt liv, och dom kallar det allvarligt och svårt självskadebeteende. Men en del i den här hemska jävla sjukdomen är att jag inte kan förstå, för varje kväll tycker jag att det är patetiskt, för lite, inte tillräckligt djupt. Jag ser någon form av sjuk prestation i hur jag skadar mig, jag vill alltid att det ska vara värre, mer och jag kommer nog inte bli nöjd förrän jag tar död på mig själv med dom där rakbladen, (hemlis, det kommer nog inte hända för det är inte så lätt som det ser ut som i 13 reasons why) så det blir mer, det blir värre. Jag behöver vård för mina skador. Jag är inne på min andra antibiotikakur för infektion, och får ständigt små föreläsningar om risken med blodförgiftning. Jag bryr mig bara inte. 

Så, tillbaka till ämnet, jag brydde mig inte för jag räknar inte ens små skador som några skador. 

Jag blev fri, jag sa; aldrig igen. Jag slutade med all medicin (redan dagarna innan jag blev inlagd), för jag tänkte att det är dom som gör mig knäpp, dom gör mig sjuk och det är gift. Så jag slutade, bara sådär. Jag åt ingenting under sjukhusvistelse heller, det började som matstrejk och slutade inte när jag kom hem, jag kunde inte äta utan ångest, för en gång ätstörd, alltid ett stört förhållande till mat även om det bara är i tankarna. 

Jag stod på min kant, inget hopp, ingen gnista. Inget positivt, bara svärta så

jag

hoppade

Metaforiskt, alltså. Jag avbokade alla mina tider hos psykiatrin och hosnortopeden som skötte om mina sår. Allt. För jag var redan på botten, jag tänkte att klarar inte jag allt själv nu, så kommer jag att dö. Jag kommer inte att leva. Jag kan inte ta hjälp från andra än, för jag måste få fram den där viljan att börja klättra först. Men det funkar inte så, (inte om du får på en vettig öppenvårdsmottagning åtminstone), för jag blev kontaktad redan samma dag av både läkare oxh psykolog som undrade varför jag avbokade allt, och jag sa som det var, men ingen trodde på mig. Min läkare hotade mig med att om jag inte dök upp på utsatt tid så skulle det bli konsekvenser, och jag dök upp, fick ännu värre konsekvenser. För dom tolkade mitt sista försök till att klara mig levande ur mitt mörker till att jag hade bestämt mig för att dö. Det var inte så, med handen på hjärtat, jag avbokade aldrig mina tider för att gå hem och ta livet av mig. Men  jag förstår att det såg ut så, så ett värdintyg utfärdades och efter fem långa timmars väntan på öppenvården, så blev jag transporterad till psyket med ambulans och polis. 

Jag hatade dom, över allt annat. Jag var arg, och besviken och fan, kag kände lug kränkt. Tvångsvård. För att få tvångsvård så måste du ha en allvarlig psykisk störning, samt vara en fara för dig själv eller andra. 

Jag åt ingenting, INGET, nada under hela den veckan som jag var där, ingen medicin heller. Jag pratade knappt med någon, men såg till att mina närmsta besökte mig så jag slapp vara ensam, för det sitter ångest i väggarna på såna ställen, och det är kallt. Jag kände mig inte ens svag tros att min kropp gick in svält, inte ens yr. Men jag tror att jag började komma in i nån form av hypomani där, och då blir ju energinivån högre. Jag har inte diagnos bipolär, men jag utreds för det. Min pappa är typ 2, och ärftlighetsrisken är väldigt stor. Jag är däremot en såndär borderlinebrud, men det tycker jag att alla verkar vara nu för tiden. Är det en enkel diagnos att kasta på destruktiva tjejer (och killar för den delen) för att slippa hantera problemen bakom?

(När kag kom hem från sjukhuset hade jag gått ner 13 kilo, mellan första och andra inläggningen. Alltså på en månad. 

Hej ätstörningstankar, saknat er!)

Jag träffade en väldigt bra och förstående läkare i slutet av min vistelse på avdelning 53. Hon förstod att såna som jag blir sämre av att vara inlåsta, vi blir värre och destruktivare, hon släppte ut mig, och jag är så tacksam. Annars hade jag kanske fortfarande varit kvar där eller åtminstone mycket längre. Läkare på såna ställen har hundratals patienter, allting måste gå fort. På mötena där de bedömer om man är frisk nog att åka hem, eller tillräckligt sjuk för att stanna tar ungefär fem minuter, det är helt sjukt egentligen. Men den här läkaren tog sin tid med mig. 

Mina dagar har ingen rutin, jag lever inte för något. Min psykolog och jag avslutade kontakten för några veckor sedan eftersom att jag inte kan ha en behandling med henne samtidigt som jag väntar på svar från DBT-teamet, och min samtalskontakt är på semester. Det är nu två veckor kvar som jag  måste klara, utan någon som helst rutin. 

Jag har ingen ork, jag orkar inte ens duscha eller brorsa tänderna. Jag bor i min säng, och försöker att sova hela dagarna, och på nätterna får jag ångest och skadar mig själv. Jag vill faktiskt inte leva, men jag vill inte dö heller, och som mitt liv är just nu så tror jag inte ens man kan kalla det för ett liv. Jag är en ledsen zombie bara. Anledningen till att jag inte vill dö är på grund av rädslan att misslyckas, eller att lyckas med vetskapen om att jag har förstört mig familj med något dom aldrig kan återhämta sig från. Inte för att jag är värd så mycket, men för att ett dödsfall repar man sig inte ifrån. Så jag lever på, men aldrig för min skull och det är tragiskt. Jag började med medicin igen för ett par veckor sedan, men av samma anledning som tidigare så valde jag igår att sluta ta medicinen, jag vill inte peta i mig gift. Jag vill klara mig själv. Kan själv. Jag lovar jag är inte en treåring i trotsåldern fast att det låter så.

Jag är väldigt trött på att det enda man får läsa om psykisk ohälsa är när den är över, hur dåligt det var men hur bra det blev liksom. Jag tycker att vi som fortfarande är sjuka ska få höras också. Med risk för att dra ner andra, eller påverka folk negativt så får vi inte det i samma utsträckning och det suger, jag vill inte behöva skämmas, men det finns inget jag skäms för mer än att vara sjuk, och för att jag har ett självskadebeteende.

 För i värt samhälle så är det sällan som psykisk ohälsa kan vara lika rättfärdigat att stanna hemma från jobb som fysiska åkommor är, det är sällan spm det accepteras och i hemlighet så viskas det om att psykisk ohälsa inte är på riktigt. Du är inte deprimerad på riktigt, du har inte borderline på riktigt. Hur kan jag vara låtsas borderline eller låtsas deprimerad? Vad får jag ut av att fejka det, det är ju så jävla pinsamt att leva med det, varför skulle jag nånsin vilja fejka det? Jag förstår inte hur man kan säga till någon som man besöker på psyket att dom nog inte ens är deprimerade egentligen. Vad i helvete liksom. Jag är sjuk, jag är fan allvarligt psykiskt störd, och det är det värsta som hänt mig. 

Det har tagit allt från mig, jag vet inte vem jag är, jag vet att jag är borderline. Jag vet inte vad jag har för intressen, men jag vet hur många kalorier det finns i en lök. Jag vet inte vad jag tycker är kul, men jag vet hur det känns att spraka på en polis som ska frihetsberöva mig. 

Jag är sjuk, psykiskt sjuk. Det är allt jag är, allt jag har, försök inte att fucking förminska det enda lilla som jag har. 

För utan det här, utan borderline, utan självskadebeteende, utan depression, 

då är jag ingen, bara ett skal, för sjukdomen tog allt, vem är du då att ta resten?