Verklighetsflykt

Det är två veckor sedan idag, och jag försöker fortfarande bearbeta det. För någon annan kanske det inte är något stort, men för mig skakar det om hela min värld. 

För två veckor sedan, försvann en hel natt och morgon för mig, och hela dagen är luddig. Jag har varit så rädd, minnesluckor. Vem får det? Inte jag. Jo, jag. När jag vaknade på morgonen så vaknade jag i blod, mycket blod. Jag visste nog nånstans att jag hade skadat mig, för jag var inte så förvånad som jag borde varit när man vaknar i sitt eget blod. Däremot blev jag förvånad när jag tog bort det provisoriska förbandet, gjort utav en ica basic näsduk. Såret var ca 20 centimer långt, och minst fem centimeter brett. Såret löper längs hela underarmen. Jag har skadat mig väldigt illa förr, jag har behövt sy många gånger, men aldrig vågat. Men jag insåg att, det här, det kommer inte kunna läka själv. 

Så jag svalde min stolthet och min telefonskräck, och ringde till min stamtalskontakt och frågade om vi kunde ägna dagens tid åt akuten istället, och hon följde med mig dit. Jag är otroligt tacksam för det, och utan hennes stöd hade jag inte sökt akutvård. 

För att inte riskera infektioner så syr man helst inte ett sår efter 8 timmar, och jag var där vid en halvtimme innan den gränsen. Jag blev sydd invändigt och utvändigt. Jag har räknat till 17 stygn utanpå. Läkaren klämde på mins fingrar och min hand och frågade om jag kände när han tryckte. Det gjorde jag, och han sa att jag haft tur. Jag fick sen antibiotika intravenöst, och en tablettkur på 10 dagar. 

Jag fick inga skötselråd, eller så minns jag dem inte. Så jag tog kontakt med min lokala vårdcentral någon dag senare för att få instruktioner om hur jag bör sköta såret, och vi bokade in en tid idag för att äntligen plocka bort dom blå kliande stygnen. 

Under den här tiden var jag sjuk i luftrörskatarr, och jag hostade så mycket att jag fick receptbelagd hostmedicin med morfin i, och astmaspray.  Som bekant så tar jag inte några mediciner mot min psykiska ohälsa, men just den här natten för två veckor sedan så gjorde jag det, tror jag. Jag ska ha tagit några insomningstabletter, och ett par ångestdämpande. Jag antar att jag gjorde det för att kunna sova ordentligt trots min hosta och feber.  Men jag har helt enkelt inte somnat, och det är allt jag vet säkert. 

Jag har försökt reda ut det här, har gjort tidslinjer och förhört alla som jag hade kontakt med den dagen. Min teori, efter en del googlande, lyder:

Cocillana, sobril och imovane höjer effekterna på varandra. Imovane har minnesluckor som bieffekt. Jag har troligtvis tagit extra imovane efter att jag blev påverkad av det andra. 

När jag kom hem från akuten, febrig, helt förstörd och med kräks i håret så hittade jag en kondomförpackning på golvet. Jag fick en svag minnesbild utav svart skägg. Kollar mina sms, och ser att jag haft kontakt med en del män. Går igenom allt, och hittar honom. Han säger att jag betedde mig frånvarande och att jag inte orkade göra något. Jag har haft sex med en man som jag inte minns. 

Strax därpå kommer mamma hem från jobb och klockan är runt 06. Jag ska ha tagit en cigg med henne, hon säger också att jag var konstig, frånvarande. Hon frågar mig varför det är blött i duschen, tror jag. Jag tror att killen eventuellt har duschat innan han gick. 

Efter det så vet vi ju resten, jag skadade mig. Jag kräktes hela vägen till akuten, över mig själv framför allihop på bussen.

Jag får flippar ibland, jag letar efter varenda grej som kan skada mig, få mina tankar på annat. Jag lever i en destruktiv spiral, droger, sex, rakblad, allt däremellan. Jag har svårt att ta emot hjälp, även nät jag vill ha den. Är det ännu ett sätt att skada mig själv på? Tacka nej till livsviktig hjälp? Hur mycket av det här är borderline, hur mycket är jag? 

Jag har tagit ut stygnen, jag sitter här med ett ca 20 centimer långt ärr längs underarmen. Det är läkt nu, men jag är inte hel. Vem är jag?