Jag är nog inte sjuk på riktigt
Jag är så väldigt triggad. Tänker att om några år kanske jag kan fixa dom här ärren, men sen tänker jag att det inte spelar någon roll, för jag kommer falla tillbaka till det här livet ut. Jag får ångest när jag inte skadar mig, jag måste skada mig. Jag får ångest för att det inte är stort nog, tillräckligt djupt. Mitt hjärta slår för fort och jag har andan i halsen och tänker om en stund så ska jag slita sönder min arm, jag ska göra det djupaste jag kan. Jag ska ska inte sluta förrän det är nog. Det kommer aldrig att vara nog för mig.
Jag testade E i onsdags, det var.. spännande. Fantastiskt på sitt sätt, och jag vill göra det igen. Jag vill köpa ner weed, så jag kan döva min jävla oro. Jag fortsätter att fråga mig själv om jag vill dö.
Under inflytandet av droger så pratade jag ut med min syster, det kändes skönt, och det känns fortfarande skönt, samtidigt som det är sinnessjukt läskigt, hag hatar att vara blottad och jag känner mig sårbar. Jag har tid hos psykiatrin först den 11 oktober, ska träffa psykiatrikern, och den 17:onde har jag tid hos min samtalskontakt. Jag vet inte hur jag ska orka så länge, jag tror inte jag klarar det utan droger, jag måste verkligen fixa åtminstone lite weed. Jag ska ju också bli kallad till DBT nu i oktober, jag minns inte om jag har skrivit om det innan, det har jag säkert. Men det är något jag ofta tänker på nu, hur det skrämmer mig så oerhört och hur läskigt det känns. Jag är ju inte motiverad för det här, jag är inte beredd. Jag orkar inte kämpa. Jag vill inte.
Ärligt, vart fan ska jag ta vägen? Alla hoppas på att dbt ska hjälpa mig, och jag vet inte ens om jag vill att det ska hjälpa mig, jag vet ju hur mycket arbete det krävs och jag orkar inte. Jag är rädd för att jag ska ändra mig, så jag känner mig stressad. Jag är rädd för att jag ska ändra lig och helt plötsligt vilja leva igen. Hur ska jag nånsin kunna klara ett helt liv? Jag vill inte leva ett helt liv, inte i den här kroppen med dom här ärren i den här världen. Så jag känner mig stressad med att dö, men jag har lovat mig själv och psykiatrin att ge det till vintern.
Jag tror ingen förstår varför hag inte gör allt jag kan, varför jag ”kämpar emot”, jag förstår inte heller. A säger att det är en del i min sjukdomsbild. Men det är krävande att hela riden ifrågasätta sig själv såhär mycket. Jag triggar ofta mig själv, tittar på andra som har det värre, som skär djupare. Gör det att jag har svårt att se mig själv så som jag ser ut? Gör det min sjukdomsinsikt värre? Jag blir arg när djupa sår får små ärr, det blir ofta så på armarna av någon anledning. Det känns som att ingen förstår har illa det har varit, hur illa det är. Så jag avundas dom som har stora ärr, jag har inte så många. Jag fattar att det är sjukt, men jag strävar efter det, fär min egen skull. Jag visar ingen mina armar,
Jag för allt för att dölja dom, och benen. Men jag vill ändå ha större, värre ärr. Jag vill att precis all den ilska, sorg och tomhet son jag känner ska vara lika tydlig som om hag hade skrivit det på ett papper. Samtidigt vill jag börja om, ta tillbaks allt. Rena, tomma, fina armar. Bara för att börja om igen, skära djupare innan huden blir sådär känslig, innan ärrvävnaden blir svår att ta sig genom, och innan känslen domnade bort på vissa ställen.
Jag vill att det ska synas exakt hur mycket jag hatar mig själv, exakt hur värdelös jag är. Ikväll är jag sådär omättligt triggad, så jag kommer inte sluta fören det är djupt nog med lina mått mätta, och det är aldrig djupt nog. Fan.
Jag orkar inte mer, varför kan jag inte gråta? Jag gråter aldrig mer? Jag är ju så jävla förtvivlad och jag vill vara att någon ska veta, förstå utan att hag säger ett ord. Jag vill bara ha en kram av någon som förstår, jag vill ha en kram av C.
Jag har så mycket att skriva, samtidigt inget alls. Jag ska försöka distrahera mig tills tillfället dyker upp, sen ska jag skära mig själv sönder och samman för det är vad jag behöver nu, det är vad jag förtjänar.