Verklighetsflykt

Jag har mer eller mindre alltid mått dåligt, så länge jag kan minnas. Det har dock aldrig varit så dåligt som det är nu, och ju sämre det blev desto destruktivare blev jag.

Jag har alltid varit destruktiv, har bara bytt beteende. Jag har svält mig själv, jag har hetsätit och kräkts och vägt 47 kilo till mina 170. Jag har haft sex med så många okända män för att få kickar, jag har till och med sålt sex, i början av det här året, jag gick ner mig som fan. Jag har bränt mig själv med cigg och med ljus, och jag har skurit mig själv, allt från rispor till vad det är nu. 

Förra året var min drogdebut, men det här året har jag testat mer, jag har tagit en spruta med fan vet vad, jag har snortat pulver och jag har testat amfetamin.  

När allt började eskalera, ville jag bara döva mig själv mer och jag vill testa hur långt min kropp pallar och vart bristningsgränsen är. 

Allt har gått i rasande takt och nu är jag totalt isolerad, jag träffar ingen förutom min mamma som jag bor hos, och min samtalskontakt. Jag är förlorad i min bubbla och jag har höga tankar i huvudet som skriker, och dom kommer inte från mig. 

Allt det här, det är mitt straff, min utmaning till mig själv, hur långt kan jag gå? Det har blivit mitt sätt att handskas med livet jag aldrig ville ha. Jag har utvecklat ett så extremt kontrollbehov, jag planerar allt i minst detalj, skriver ner det och schemalägger det. Jag vill ha allt under kontroll, jag lämnar så lite det går åt slumpen. Jag har alltid vetat att jag kommer att dö på mina egna villkor, självklart har jag en noggrant utstuderad plan för det också. 

Jag har en huvudplan, flera akutplaner och några mindre möjligt utförbara ”drömscenarion” om hur jag ska dö. 

Jag har alltså både en plan A , B och ända fram till H kanske. 

För vill jag ut, då ska ingen stoppa mig heller. Jag är så sinnesjukt besatt av det här, flera timmar om dagen tänker jag igenom mina planer, och jag researchar det jag behöver. 

Jag är känd för att vara så in i helvetes jävla envis, och jag är precis lika impulsiv. Jag är rädd att mina impulser ska förstöra mina planer, det kan sabba allt. 

Men jag har lovat mig själv att jag ska ge livet en enda sista chans. Vinter är mellan november och mars typ, det är lite luddigt vad jag menar med vinter, och det märker vi. Det är svårt bara att faktiskt försöka ge det en chans när jag försöker övertala mig själv att jag inte redan bestämt mig, men oss emellan så har jag nog gjort det. 

Jag vill vara tillfreds med mitt beslut när det kommer till kritan, då vill jag vara säker. Så jag frågar mig själv varje dag, om jag vill leva, och jag frågar om jag vill dö. För jag vill att det här beslutet ska vara så starkt hos mig, att jag inte gör något halvdant eller ångrar mig. 

Det är skitläskigt, och det är skönt också.

Jag fattar att det är svårt för min omgivning att förstå när jag säger att jag inte tycker att jag behöver hjälp, och att jag inte mår dåligt nog för den. Jag fattar att det är bisarrt och allt det här äter upp mig inifrån.

Jag känner mig så begränsad, fångad, iakttagen och inkapslad. Jag vet att jag är väldigt nära på att få LPT igen, åtminstone så länge jag har den här läkaren. Jag kan inte avboka eller missköta mina tiderpå  psykiatrin, för hon kommer att skriva ett vårdintyg direkt, det var så förra gången. 

Jag uttryckte inga suicidtankar, jag sa nästan inget alls,

Men hon fattade ändå. Jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska ta mig till, för jag vill inte gå dit, och jag vill inte ha det såhär. 

Jag vill dö. 

Jag har fått en plats hos DBT, jag blir kallad i oktober. Jag ville aldrig ha den platsen,

Men jag fick heller inget val. Tar jag den inte så kommer det ge mig jobbiga konsekvenser. Jag är rädd för att det ska funka, för att det inte ska funka. För att jag inte ska klicka med terapeuten, och för att dom ska tvinga mig att gå i grupp. Alla förväntar sig att det ska bli så bra, för att jag har borderline och ligger i målgruppen för behandlingen. Dom har sagt att det kanske är min enda chans, och det skrämmer mig från vettet. Jävligt klumpigt att säga så. 

Men jag har lovat att testa, att försöka. Men trivs jag inte så kommer jag inte att gå skiten, jag gör fan inte det.  Jag ger det tills vintern, och hur lång tid det är bestämmer jag då. 

Jag vet ärligt inte vad det är som händer med mig, allt känns overkligt och drömskt. Det känns som att jag förr eller senare ska vakna upp från det här mörka hålet som jag grävt ner mig själv i, och det känns som att jag inte existerar på riktigt.