Tjugoandra i första tvåtusenfemton
Och det gör ont nu,
Men jag finns kvar,
och ingen bryr sig.
Men jag finns.
Jag finns för mina vänner, jag kan sitta och lyssna på henne o timmar och komma med råd, jag säger att hon ska ta det från någon dom vet, att livet blir bättre. Men jag står inte ut med mig själv, jag är en sån jävla lögnare. Men jag sitter där och lovar att allt ska bli bra, men vad finns att bli bättre? Jag kan trösta henne klockan två på natten när hon mår dåligt och ringer mig, men inte en enda gång har hon under denna tiden frågat mig hur jag mår. Jag är besviken, men också lättad. Ingen utom mina föräldrar vet att jag börjat med medicin igen, för hade dom brytt sig hade dom frågat. Men jag förstår dom, vem fan bryr sig egentligen?