Livet suger
Jag undrar alltid vad som är borderline och vad som är jag.
Jag är arg, ledsen och oerhört besviken. Jag blev lovad att få fortsätta med min samtalskontakt även om jag tackade ja till DBT. Ett tag, men vi skulle ta det i min takt. Idag ringer hon och säger att DBT teamet vill att vi ska ha avslutat vår kontakt innan 2018. Jag började gråta i luren och kämpade för att inte avslöja det samtidigt som vi bokade in våra tre sista tider. Efteråt grät jag i flera timmar, jag gråter när jag skriver nu också. Hon har varit så otroligt viktig för mig, och hade jag vetat det här hade jag inte sagt ja till dbt. Jag vill bara ringa till terapeuten och säga till honom att jag ångrar mig, att jag tar tillbaka kontraktet. Jag blir hämndlysten, jag vill straffa både honom och mig själv. Jag funderar fortfarande på om jag ska skita i allt. Aldrig sätta min fot där igen, efter fyra missade tillfällen avbryts behandlingen, jag är så frestad.
Efter att jag och A la på så lät jag mig själv fulgråta, och sedan skar jag mig. Tog en cigg, släckte ciggen på min underarm. Försökte hänga mig. Snabbt, impulsivt. Men kroken som jag fäste det i höll inte. Satt kvar med snara runt halsen, gråtandes och helt förstörd för något som de flesta inte skulle reagera såhär på. Är det här min borderline som plötsligt gör sig påmind? Jag är annars väldigt introvert när det gäller mitt mående, jag agerar inåt, nästan alltid. Men inte nu. Jag vet att jag överdriver, men det gör likt förbannat så jävla ont, alla känslor är utanpå och jag vill dö. Jag vet inte vem jag är, det vet jag aldrig. Jag hatar mig själv.
Jag hatar den här berg och dalbanan. På morgonen mår jag okej, och på kvällen researchar jag hur jag ska ta livet av mig på bästa sätt, inget får gå fel. Sen sitter jag med vänner och röker på, och känner att jag orkar nog leva lite till ändå.